Solnedgång

Junikvällens sjunkande sol, skänker oss en gata av guld. Ett träd avtecknar sig sotfärgat mot skyn. Allvarsamma blickar ut mot horisonten, hand i hand, ser dom på den länk som binder samman natt och dag. Kärlek o tilltro en afton som denna, där det gyllene ljuset sprider värme och hopp.

Sorg i mitt hjärta

När jag är ledsen söker jag mig gärna ner åt havet. Här finner jag ro för en stund. Kan sitta på en bänk och se ut över horisonten. Lyssna till fiskmåsarnas skri, en fiskebåts kuttrande ljud och känna vinden rufsa runt i mitt hår. Stillheten är betagande. Jag finner ro att tänka, finner ro att gråta och jag tillåter mig att bara VARA.
Här kan jag vara ensam utan att någon märker det, här kan jag känna mig fri att göra vad jag vill och jag kan drömma mig bort till en värld bättre än denna. Här kan jag lämna spår efter mig i sanden, spår som lika snabbt sköljs bort av nästkommande våg som rullar in. Jag finns, jag fanns om än bara en sekund innan jag åter försvann.
Jag ÄR men ändå inte. Precis som mitt liv känns just nu.