kameravarlden

Knappt kan hon hålla sig upprätt i sin rullstol. Hennes blick omöjlig att fånga. Hon är som i en annan värld men ändå här, närvarande och redo att bli fotograferad. Hon är uppklädd, hon är kammad och hon är så otroligt söt och fin. Jag känner inte kvinnan men hon berör mig på nåt underligt vis.

När dom sitter vid matbordet och väntar på att bli serverade, sitter jag en bit ifrån och tittar på. En del klarar inte av att äta själv och måste matas. Någon sitter och stjäler mat från grannen bredvid och en tredje kan inte sitta still utan är på väg därifrån gång efter annan medan personalen skyndsamt springer efter. Någon i personalen blir väldigt irriterad och skriker på den gamla tanten. Jag rycker till. Hon är så hård i tonen och jag blir ledsen över att höra på vilket sätt man tilltalar den gamla. Svordomar och tillmälen som jag tycker så fruktansvärt illa om , stör mig enormt och jag har tänkt på det så många gånger efteråt. Om man inte kan hantera denna typ av människor borde man kanske inte jobba inom ett serviceyrke!! Dom är gamla, en del förvirrade och senila. Men det är människor och dom har ett stort värde här i livet och dom förtjänar bli behandlade med respekt.

Men hursomhelst den oroliga damen sätter sig moloket på sin plats igen och mannen bredvid börjar sjunga för henne "vill du se en stjärna, se på mig...." Är dom inte för underbara?
Maten dukas av och de gamla rullas in på sitt rum, eller fram till ett akvarium, dit min mormor ofta blev placerad, för att titta på alla fiskar som simmade fram och tillbaka. Timme ut och timme in och oavsett hon var intresserad eller inte. En kvinna sitter kvar vid matbordet och frågar gång efter annan; ska vi inte äta snart??

Man kan ju inte annat än småle. Dom är för goa.