Ystad

 
 Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner
så tagen mig, kväven mig, vänner, vad viljen I mer
 
De dagar av kärlek och sånger bland grönskande trän
ha likt er mot aftonens fredliga land rullat hän.
O, vore den mark dit jag hemlös och irrande går
så sval som den bränning som snövit mot hällarna slår!
 
Ni vågor som sjunga om kvällen när solen går ner,
nu bären, nu blåsen mig bort där mig ingen i mörkningen ser!
Nu lysen och fradgen bland mulnande holmar och skär
och visen mig vägen som långt ned i tystnaden bär!
 
 
(del av Dan Anderssons dikt om Havet)