Ett fotoäventyr i Skäralid
Ni som varit här på Kopparhatten i Skäralid vet vilka höjder vi pratar om och förstår då mitt äventyr som följer och den svårighetsgrad som detta innefattar.
Det är ibland inte så lätt att vara fotograf eller åtminstone försöka sig på att vara en. Och det här med att man gör allt för fotokonsten är inte bara skitprat. Hahaha.
OM ni igår skulle ha sett mig och min väninna, två gamla kärringar, i ett försök till bergsbestigning så hade ni asgarvat och det är jag alldeles säker på. Vi kröp och vi ålade oss upp för branten och när jag var nästan ända uppe så fick jag panik. Fanns inget mer att hålla mig fast i och det var äckligt högt.
Min väninna hade bara kommit halvvägs och när jag tittade bak på henne så stod hon på huvudet i en lövhög. Vi bestämde oss för att ta oss ner igen och det var inte det lättaste i den branten och med mossan och hala stenar och löv.
Med kameran runt halsen, satte jag mig på rumpan, och åkte i det närmaste kana nerför och jag hoppade över bumlingar, for in i grenverk, snubblade och svor. Ner kom jag, mörbultad var jag och skitig så ni kan inte ens föreställa er. Där stod vi två gamla kärringar, 50 o nästan 60 år gamla, med jord o löv i håret, hela rumpan våt och skitig, ansiktet kamouflerat av smuts, skrattandes åt varandra och ojjandes åt våra krockskador.
I dag lider jag av sviterna från denna bergsklättring . Ont i varenda kroppsdel. Och VARFÖR då utsätta sig för detta?
Jo vi skulle följa skåneleden och hade passerat korsskär när det plötsligt började bli väldigt dyigt och räligt. Ni vet när man sätter ner foten och inte riktigt vet om man får upp den igen med sko och allt. När det liksom låter som ett schlörp och man sugs ner i underjorden. Att vända där i det läget o gå tillbaka, finns inte för mig och då kändes det här med bergsbestigning som ett väldigt bra alternativ. Moahaha. Så här efteråt så tänker man på hur illa det egentligen kunde ha gått. Dumdristighet så det förslår, men ändå något som vi båda kommer skratta åt för lång tid framåt.