1 augusti 2020

Wanås slott och Glimåkra.

1 aug - lördag

Solen skiner - check på den!

Ryggan packad, kameran laddad, kängorna på....
Men idag är jag splittrad - vart vill jag egentligen gå?
 Horder av folk som vill på samma håll som jag - dvs mot Österlen. Trängsel, myller, stress. Hrm... inget jag tycker om.

Jag reser snabbt i tankarna från norr till söder, från väst till öst. Bläddrar i det dolda arkivet o letar frenetiskt efter alternativa resmål.

Jag ger mig iväg.

Ballonger i träd. Tegelfasad utom begripelse. En röst ropar "mamma" överallt ifrån. Bisarrt!!
Konst ibland svår att förstå. 
Jag är på Wanås slott och strosar runt i Skulpturparken. 150kr i inträde. Hrm.... tyckte jag att det var värt det? Jo men kanske ändå.

Hittar en plats i skuggan o bunkrar upp med kaffe o kakor. Sitter o njuter av det vackra vädret och studerar alla människor som passerar förbi. Ingen trängsel dock och kanske för att vi kom i tid.

Sen blir det en tur vidare till Glimåkra - en plats som Gud eller någon annan har glömt. 

Någon har missat måla i den gröna färgen på slingan vi skulle gå. Grrr... skapar frustration och när vi springer omkring som yra hönor på en plats som är helt obekant för oss.

Ganska tråkig skog i början. 
Eller hrm... egentligen under hela turen. Mycket granskog med nakna stammar nedtill och stora stenbumlingar som känns utslängda här och var. Men detta hursom uppvägs av vackra hus, öppna fält och nyfikna kor. 

Det är varmt o fuktigt. Har knappt gått en kilometer o gnäller redan.
Alldeles vindstilla. Klibbigt. Tröttsamt o irriterande när slingan så dåligt utmärkt.

Fram o tillbaka. Är det här - är det där. Branta nerförbackar - otäckt. Funderar på om jag ska kana på ändan ner. Det har ju hänt förut.

Högt gräs - stundom sly upp till midjan. Noll koll på vad som händer kring fötterna. Slår med stavarna. Lång väg att gå. Phi..., otäckt.

Flugor i ögon o öron. Spottar o fräser. Doft av kobajs o bonnagård. Syrsor som spelar. Fåglar som kvittrar och tunga steg mot den grusbelagda stigen. 

Går fel gång på gång. Skrattar ändå. 
Myggbett. Shit. Svullet o kli. 
Fler moln drar fram över himlen och det fläktar lite då och då.
Flämtningarna blir färre och när man känner den svala vinden mot sin hud. Jag lyfter armarna och luftar änglavingarna när möjlighet ges.

En kortare tur än planerat denna dag, men känner mig nöjd ändå. Man måste inte gå flera mil varje gång....men nästan 🙂

Tjingeling för denna gång. (null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)