Stor militärhistorisk helg 16-17 maj

Under min uppväxt drömde jag ofta om kriget. Man såg otäcka bilder på tv:n från ett krigshärjat land och i skolan läste man om både första och andra världskriget. Film efter film rullades upp, fakta leverades i bokform och det var skrämmande och på något vis så orealistiskt för någon som inte varit där.
Hur kan människan väl vara så elak?
 
I drömmarna upplevde man själva infernot. Ofta återkommande i scener där man stod ensam kvar i en stad av rök o ruiner, döda kroppar, skadade människor och förtvivlade barn. Ensam, helt ensam... alla de mina borta. Jag lyfter upp ett  gråtande barn i min famn. Hennes kläder smutsiga och sönderrivna och hennes ansikte blodigt och tårfyllt. Nya plan på väg in. Sirenerna ljuder och jag springer allt vad jag kan, men det okända barnet i min famn och på jakt efter skydd. Men det finns ingenstans att gömma sig. Jag är alldeles tom o kall. Bedövad, borta, tom, sorglös.....
 
Drömmen återkommer ofta och jag vaknar lika ofta, alldeles genomblöt av svett. Förvirrad till en början men sen tacksam över att allt ändå bara var en dröm. En dröm för mig, en verklighet för en annan och givetvis är det svårt att sätta sig in i vad dessa människor fått genomlida och än idag, så gör.